Befolkningsregistercentralen etablerades under Hannu Tulkkis ledning
Befolkningsregistercentralens mest långvarige överdirektör Hannu Tulkki ledde ämbetsverket i ett kvartssekel, nästan ända från starten.
Befolkningsregistercentralens mest långvarige överdirektör Hannu Tulkki ledde ämbetsverket i ett kvartssekel, nästan ända från starten. Befolkningsregistercentralens historia började under ledning av Jorma Hartio 1969. När Hartio gick i pension våren 1972 valdes Tulkki till direktör, som i sin tur gick i pension våren 1997. Under dessa år verkställde man idén om att föra ett enhetligt register över hela landets invånare – en idé som framfördes för första gången redan 1910.
Dialog om lagen om befolkningsböcker
Tulkki anser att det viktigaste arbetet under hans tid var förverkligandet av lagen om befolkningsböcker och det tillhörande uttalandet av riksdagen. Riksdagen antog lagen om befolkningsböcker och lagen om befolkningsregistercentralen i december 1968. Lagen om befolkningsregistercentralen stadfästes den sista december och trädde i kraft i början av 1969, medan lagen om befolkningsböcker stadfästes senare. När riksdagen antog lagen om befolkningsböcker lade man till ett uttalande i svaret på regeringens proposition. Enligt uttalandet var det viktigt att låta staten överta skötseln av hela folkbokföringen efter att det centrala befolkningsregistret hade färdigställts.
”Detta ledde till att staten, eller Befolkningsregistercentralen, och de kyrkliga organen och kyrkans män utkämpade en duell i stort sett under hela min ämbetskarriär”, konstaterar Tulkki med glimten i ögat. En central uppgift i överdirektörens arbete var mycket riktigt att föra en ständig dialog med kyrkan, vilket spädde på kyrkans ovilja att släppa ifrån sig folkbokföringen. ”Det var aldrig fråga om att kyrkan inte skulle få använda befolkningsregistret”, framhåller Tulkki. Han menade att den lokala kyrkan skulle kunna göra mycket stora besparingar om kyrkan och staten slutade arbeta parallellt med att registrera befolkningen.
Trots att diskussionen om att folkbokföringen i sin helhet skulle överlåtas till staten pågick hela Tulkkis karriär som överdirektör, hävdar Tulkki att han aldrig kände sig frustrerad. Han visste på förhand att det skulle vara problematiskt att driva igenom reformen. Eftersom Tulkki tyckte att ett enhetligt register var den bästa lösningen för alla, kändes arbetet hela tiden meningsfullt. Tulkkis karriär vid Befolkningsregistercentralen pågick i ett kvartssekel, men reformen hann ändå inte genomföras under hans tid. Folkbokföringen centraliserades till staten 1999.
Höjdpunkter genom åren
År 1983 överfördes slutligen alla uppgifterna i befolkningsregistret till en databas, vilket Tulkki lyfter fram som en av höjdpunkterna under sin karriär. Datahanteringen blev betydligt enklare när man slapp söka efter uppgifter från band. Tulkki tror att denna utveckling var avgörande också för att de årliga mantalsskrivningarna upphörde 1990.
Under hans tid började man etablera kontakter med övriga nordiska länder, speciellt Sverige, vars folkbokförare besökte Finland och tvärtom. De nordiska länderna samarbetade intensivt även i övrigt, och i maj 1981 arrangerades en nordisk folkbokföringskonferens på initiativ av Befolkningsregistercentralen. Konferensen hölls på Hanaholmen och invigdes av inrikesministern.
En stor händelse under Tulkkis tid som överdirektör var naturligtvis även Befolkningsregistercentralens 25-årsjubileum som firades 1994. Samma år fyllde personbeteckningen 30 år och folkbokföringen hela 450 år. Dessa milstolpar firades med ett jubileumsseminarium i Ständerhuset och en mottagning av inrikesministern i statsrådets festvåning. På Riksarkivets och landsarkivens jubileumsutställning visade man upp Finlands 450-åriga folkbokföring. Till dess ära gav man dessutom ut ett jubileumsfrimärke designat av Pirkko Vahtero.
Lyckligt lottad
När Tulkki får frågan om vilka händelser under hans karriär som har etsat sig fast i minnet, vill han inte lyfta fram någon särskild. ”Det hände hela tiden något intressant”, fastslår han nöjt. Utvecklingen gick hela tiden framåt, vilket gjorde jobbet intressant. Han njöt av att arbeta självständigt och värdesatte det så högt att han ville vara kvar på just Befolkningsregistercentralen resten av arbetslivet.
”Jag behövde inte göra så mycket, eftersom jag hittade folk som jobbade bra,” skrattar Tulkki anspråkslöst. Han tackar Befolkningsregistercentralens personal för deras gedigna kunskaper och samarbetsvilja.
”Jag är lyckligt lottad, som fick ett jobb där jag trivdes. Jag är lyckligt lottad, som fick bra arbetskamrater”, konstaterade Tulkki i sitt avskedstal till ämbetsverket 1997. Detta skriver han under på än idag, 20 år efter att han gick i pension.
Denna artikel är publicerad som en del av Befolkningsregistercentralens Finland 100 -serien. Från juli till december publicerar vi en text i samband med temat varje månad.
