AI-skräp, konstgräs och talkoanda – Svaga hot och starka möjligheter 2025

Rapporten Svaga hot från Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata (MDB) publiceras nu för fjärde gången. Rapporten granskar fenomen som pyr i framtidens och nutidens skuggområden och under ytan. Med svaga hot avser vi signaler om skadliga händelser eller utvecklingsförlopp som eventuellt kan förverkligas. Vi vill i rapporten betona att även om framtiden är oförutsägbar är det möjligt att påverka den. Genom att förutse och föreställa sig svaga hot kan man identifiera starka möjligheter för olika framtidsscenarier. På så sätt kan vi öka vår resiliens och vår förmåga att tänka modigt.

Årets svaga hot avviker något från observationerna från tidigare år. Nu ingår endast ett fenomen med direkt anknytning till teknologi och digitalisering, som beskriver den artificiella intelligensens roll i arbetsgemenskaperna. Den här gången funderar vi också på hotet mot den ekologiska miljön och den byggda miljön när det gäller hur små val i vardagen påverkar miljön. De val i vardagen som obemärkt orsakar ekologiska konsekvenser är också kopplade till den digitala världen, till exempel om man tänker på el- och vattenförbrukningen i stora språkmodeller. Till sist behandlar vi ett hot med anknytning till sociala relationer, att talkoandan minskar som en del av de sociala relationerna. Det här är en förändring som också återspeglas i verksamheten vid vårt eget ämbetsverk, eftersom tredje sektorn är en viktig del av till exempel ekosystemet för den digitala stödverksamheten. Vi har valt dessa perspektiv, eftersom vi anser att de säger något väsentligt om den tid vi lever i.

Hoten har härletts från vår uppföljning av svaga signaler under året. Vi rekommenderar att alla aktörer inom den offentliga förvaltningen som gör prognostisering också samlar in svaga signaler utöver förändringsdrivkrafterna i mega- och mesoklassen. Som hjälp i uppföljningen och analysen av signaler kan man dra nytta av till exempel Sitras användbara guide. Vid MDB har vi för fortsatt bearbetning av signaler använt bland annat olika fyrfältsmatriser, kritisk skiktad analys (CLA) och visionstavlor.

Vi åskådliggör svaga hot genom olika spänningar. Vi har också identifierat nya spänningspar där det särskilt framhävs hur AI-modeller som grundar sig på språkmodeller påverkar arbetslivet. Dessa spänningspar är äkta–förvrängd, lämplig–påträngande, förtroende–misstanke.

Artificiell intelligens förgiftade arbetsklimatet

Den senaste generationens AI-teknologi har diskuterats mellan två ytterligheter. Den har förknippats med fantastiska prognoser om en omvälvning i arbetslivet och på arbetsmarknaden. Utvecklingen av språkmodeller har gjort halvledarbranschen betydligt snabbare, vilket i sin tur redan har förändrat världens geoekonomiska strukturer. Å andra sidan konstaterade till exempel MIT-universitetet i sin rapport att upp till 95 procent av företagens olika projekt för generativ artificiell intelligens egentligen inte ökar organisationens effektivitet.

Stanfords universitet har också genomfört en undersökning om hur människor verkligen använder de nya AI-verktygen som de fått. Enligt undersökningen används generativ artificiell intelligens för att skapa ytligt gångbara resultat som i verkligheten ändå ökar arbetet med störningsefterfrågan när resultaten måste korrigeras eller göras om helt.

Sådant arbetsrelaterat AI-skräp flyttar ansvaret framåt i organisationens arbetsprocess, när man inte kan lita på resultatet av ett arbete som på ytan ser tillfredsställande ut. Av de som svarade på enkäten uppgav 40 procent att de stött på sådant AI-skräp och 15 procent uppgav att nästan allt innehåll de stöter på i sitt arbete är sådant. Enligt respondenterna kommer upp till 16 procent av AI-skräpet från organisationens ledning.

Fenomenet påverkar arbetsplatsens sociala dynamik, då mottagandet av AI-skräp ökar misstron och misstänksamheten mot arbetskamraterna. Arbetstagare som kom i kontakt med AI-skräp ansåg också att deras arbetskamrater var mindre intelligenta. Dåligt genomförda AI-projekt förgiftade alltså enligt undersökningen atmosfären på arbetsplatsen.

Det svaga hotet från AI-skräp på arbetsplatsen hjälper oss att fundera på varför det ibland kan vara svårt att lösa problem i dagens arbetsliv. Störs ifrågasättandet av förnyelser av till exempel brådska och av att man glömmer bort lärdomarna från tidigare projekt, av teknologisk hype eller av organisatorisk friktion? Orsakerna är säkert många, men de härstammar från den vardagliga praxis och kultur som varje organisation och dess människor tillämpar. En stark möjlighet när det gäller AI-skräp är att lägga märke till att det för att bygga upp effektiva användningsfall med hjälp av artificiell intelligens krävs att man känner till och undersöker kontexterna med ett människoorienterat grepp. Så skrev vi också i FPA:s och MDB:s gemensamma rapport om hur artificiell intelligens påverkar expertarbete (Asiantuntijatyön muutos tekoälyn aikakautena). I stället för verktyg och mål som ges uppifrån nedåt är det försök som är nyckeln till AI-reformen.

Spänning: Lämplig–påträngande, förtroende–misstanke

Mikroplast och mikronaturförlust

Konstgräs har blivit vanligare på gårdarna vid finländska radhus och egnahemshus. Konstgräs av plast marknadsförs som en enkel och underhållsfri lösning som passar in i den hektiska vardagen i en barnfamilj. En riktig gräsmatta kan om man så vill sås senare när det finns mer tid att gräva ute på gården. Det krävande arbetslivet inkräktar på människors fritid och fritiden fylls lätt av vardagssysslor och av transport och metaarbete i anslutning till familjemedlemmarnas hobbyer. Det svaga hotet från egnahemshusens plastmattor är ett exempel på ett enkelt vardagsbeslut som obemärkt kumuleras och påverkar vår biosfär. Naturförlusten är ett systemiskt problem, men den uppstår också i små mikroskopiska bitar, då enskilda gårdar, parker och vägrenar till exempel inte erbjuder livsrum för pollinerare.

De potentiella effekterna av konstgräsfenomenet sträcker sig inte enbart till en försämring av biodiversiteten. Forskarna har fäst uppmärksamhet vid hur en miljö som byggts upp för att vara naturfattig också försämrar människans välbefinnande, eftersom vi inte längre exponeras för naturens mikrobiom på samma sätt. Enligt forskarna sprids mikroplast från själva plastmattan överallt i omgivningen. Å andra sidan har många också redan vaknat upp till naturförlusten och till exempel minskningen av pollinerarna, och som en mottrend till konstgräs engagerat sig i att låta gräset vid huset eller stugan bli en äng och bygga insektshotell.

I alla val i vår vardag, såsom lösningarna för egnahemshusets gård, är det oftast det enkla och praktiska som räknas. Kopplingen mellan enskilda val och effekterna på systemnivå är dock åtminstone abstrakt: ”jag och mina vardagliga handlingar är för små för att vara betydelsefulla”. Planetärt boende som stöder biodiversiteten kräver fortfarande mycket innovation i fråga om lättare val i vardagen. Här döljer sig en stark möjlighet med anknytning till fenomenet: tanken på mikroincitament i vardagen för att bekämpa naturförlusten. Hurdana mikroincitament kan å sin sida sänka den praktiska tröskeln för att göra naturfattigt konstgräs eller gräsmattor till ängar?  Kunde lösningarna bestå av ett ekonomiskt incitament, ett fastighetsservicebolag som känner till ängar, stadens eller kommunens stöd, en personlig mätare av exponering för mikrober eller en somrig blomsterprakt som man sett med egna ögon?

Spänning: Obemärkt–synlig, ansvarsfull–ansvarslös

En plåt med mockarutor bygger förtroende

Det har sagts att Finland är föreningarnas förlovade land. Åtminstone i idrottsföreningarna har man emellertid under de senaste åren observerat ett oroväckande svagt hot som framträder som allt större svårigheter att engagera barnens föräldrar i föreningens talkoarbete, vilket Yle skrivit om i en artikel. Många föräldrar skulle gärna sköta föreningsverksamheten med pengar och ser ingen nytta med att använda sin egen fritid till barnets hobby. Barnens idrottshobby ses som en köp- eller tidsfördrivstjänst som skaffas i stället för att göra saker tillsammans och gör det möjligt för föräldrarna att ha egen tid. Enligt EU:s statistik utförde nästan 18 procent av den vuxna befolkningen frivilligarbete inom motion eller idrott 2009, medan siffran 2022 var cirka 11 procent. Idrottsföreningarna är dock inte de enda föreningarna som berörs av bristen på frivilliga.

Varför har maximering av den egna nyttan och optimering av tidsanvändningen ersatt talko- och föreningsandan? Föräldrarnas tid är pengar, och om den tiden konkurrerar det hektiska arbetslivet och säkert också till exempel den moderna retoriken om självutveckling. Här kan vi identifiera något liknande som i ett annat aktuellt fenomen med anknytning till sociala relationer, dvs. kulturen att ställa in aktiviteter i sista stund. Dessa svaga signaler verkar vara ett tecken på en förändring i hur noggrant vi skyddar vår egen tid och dess gränser. Den nuvarande diskussionen om distansarbete och samordning av vardagen och arbetslivet är också besläktad med detta.

Och vad går förlorat när ett sådant svagt hot ökar? I trycket från vardagen och individualiseringen kan det vara svårt att se hur människors arbetsinsats i talkoverksamheten kan vara mer än summan av sina delar. När föreningsverksamhetens dragningskraft minskar blir föreningarnas verksamhet mer professionell, vilket höjer priset på hobbyverksamheten och hotar att utesluta en del av barnen och familjerna från vissa hobbyer. Då samhället känns allt mer polariserat skulle det också behövas fler platser för samarbete och lärande som bygger upp ömsesidigt förtroende. Föreningsverksamhet kan till exempel integrera såväl personer som talar ett främmande språk som personer med finska som modersmål i deras bostadsområde. Koivukylän Palloseura i Vanda är ett bra exempel på detta. Förtroendet i vårt samhälle byggs upp med en plåt mockarutor och en träning i taget!

En vardag som åtminstone i allmänhet är ledigare skulle frigöra resurser för frivilligarbete, men det finns också en stark möjlighet att fundera på hur 2020-talets nya talkoanda ser ut. Som de föreningsaktörer som intervjuats i Yles artikel konstaterar lönar det sig att i en allt mer individualiserad värld personligen be människor att delta, med beaktande av deras resurser och kompetens. Talkoandan skapar gemensamma fördelar och förtroende i samhället – men hur skulle vi kunna synliggöra dessa immateriella värden?

Spänning: gemensam–åtskild, lämplig–påträngande