Finländarnas digitala kompetens har redan under en längre tid varit i toppklass också i internationell jämförelse. Grattis till oss! Hur redo vi är att tillämpa vår kunskap och utveckla den är däremot enligt våra observationer viktigare än den befintliga digitala kompetensen. Trots att detta egentligen inte uppmäts i DESI-indexet, är det en faktor som gör att vi plötsligt och oväntat kan skuffas ner från det digitala kunnandets vågkam. Därför påstår jag att detta är precis vad vi nu borde koncentrera oss på.
I år har vi undersökt finländarnas digitala kompetens och vad som får människor att lära sig nya digitala färdigheter. Forskningsresultaten har publicerats i Rapporten om digital kompetens, som granskar medborgarnas, företagens och samfundens digitalisering samt upplevelser kring digitalisering och digital kompetens. En av våra viktigaste iakttagelser är enligt min åsikt att vi inte kommer att hänga med i utvecklingen utan förmågan att lära oss nya saker. Samtidigt har vi däremot märkt att det sällan hänger enbart på individen själv om man lär sig nya saker.
Digitalt mod är summan av miljön, människan och maskinerna
Som en del av undersökningen intervjuade vi personer som berättade att de inte riktigt gillar digitalisering och inte heller är bra på att använda digitala apparater. Somliga av intervjuade sade rakt ut att "jag har nu bara en sån här dålig inställning till det här". När intervjuerna framskred kom det däremot fram att personen i själva verket var van vid att använda digitala tjänster. Att ladda ner en bussbiljett till telefonen ansågs bara inte handla om digitalisering - istället ansågs det vara någonting vardagligt.
Var kommer då den "dåliga inställningen" ifrån? I bakgrunden låg det ofta upplevelser av misslyckanden, något som kunde ha skett för tiotals år sedan. En person hade inte varit bra i matematik under skoltiden, en annan ansåg att det var hens eget attitydproblem som gjorde att apparaterna på jobbet bara fördröjde arbetet. Ibland var det försöket att undvika fel som gjorde att man inte lärde sig nya färdigheter. Man ville heller inte nödvändigtvis be om hjälp, eftersom det om något hade känts pinsamt.
Det var inte heller alltid enkelt att gestalta skillnaderna mellan de egna färdigheterna och exempelvis bristerna i den digitala tjänsten. Var och en av oss har säkert stött på katastrofal digital logik som drar undan mattan för en och får blodtrycket att stiga på den vanaste av digitala användare. Om det är fråga om en första dejt med digitaliseringen är det mycket sannolikt att förhållandet inte blir långlivat.
Alla kan hjälpa till
Vad kan vi då göra? Vi kan i varje fall vara uppmuntrande, hjälpa till och visa förståelse. Största delen av finländarna motiveras av den nytta digitaliseringen ger oss i vardagen. Dessa personer är också sådana som vanligtvis behöver hjälp och stöd när de övar på nya färdigheter. Här kan vi alla dra vårt eget strå till stacken på ett uppmuntrande och tryggt sätt.
Ibland handlar det om små saker. Det kan betyda att du i omklädningsrummet efter barnets gymnastiklektion visar för en medförälder hur man tar i bruk gmail och uppmuntrar föräldern till att be om hjälp om något är oklart. Eller att du tillsammans med en kompis funderar ifall ett textmeddelande verkligen är från Posti, eller ifall det är frågan om nätfiske. Och att du också accepterar också dem som valt att stå utanför digitaliseringen.
Jag är själv ingen expert på någon gren, men jag hoppas att ni som avslutning kan uthärda en något klumpig metafor: Det behövs alltid toppspelare, men när allt kommer omkring är digitaliseringen av samhället ändå en lagsport.
Henriikka Eloluoto
Henriikka Eloluoto arbetar vid Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata med att utveckla det digitala stödet.
