Hyppää sisältöön

Direktörerna byts ut, Befolkningsregistercentralen fortsätter utvecklas

Utgivningsdatum 30.10.2017 13.02
Pressmeddelande

Hannu Luntiala tillsattes som Befolkningsregistercentralens överdirektör 2003, men han började arbeta på ämbetsverket redan 1979. Den sista tredjedelen av sin 37-åriga karriär, fram till 2016, ägnade han åt att leda Befolkningsregistercentralen.

Hannu Luntiala”Jag minns gärna tillbaka på min långa karriär”, säger Luntiala och konstaterar i samma andetag att åren som överdirektör gick i ett huj. ”Det fanns många möjligheter och förutsättningarna var goda”, minns Luntiala om situationen när han satte sig bakom spakarna på ämbetsverket. Allt var i sin ordning på Befolkningsregistercentralen, ämbetsverket hade fått nya uppgifter och ytterligare något nytt uppdrag hade utlovats.

Företrädarna skapade en stabil grund

Luntiala understryker att tiden som överdirektör är svår att hålla isär från hela karriären på Befolkningsregistercentralen. Han upplever det som att han tog över arvet dels efter sin direkta företrädare Ritva Viljanen, dels efter sin långvarige arbetskamrat Hannu Tulkki, som var Ritvas företrädare. De tillsammans med en av Befolkningsregistercentralens grundare, direktör Jorma Hartio, utvecklade Befolkningsregistercentralen till en helhet, som Luntiala inte vill förstöra.

”Hannu Tulkki var vår förste överdirektör. Det var han som byggde upp Befolkningsregistercentralen och hans period var mycket lång. Det var då man fick ordning på alla strukturer. När Ritva Viljanen kom till oss för att jobba och ta över ledarskapet skedde det stora förändringar. Då började vi med kraftiga och fördomsfria reformer”, summerar Luntiala sina företrädares perioder.

Luntiala påpekar att Befolkningsregistercentralen var mycket entusiastisk och strävade fort framåt när han fick ta över den. I jämförelse med den energiska Viljanen anser sig Luntiala ha ett lugnare tempo. ”Det var en spännande utmaning, men jag tänkte att jag måste vara mig själv [som ledare]”, säger Luntiala.

Stora beslut

Direkt i början av Luntialas period fick han ta tag i en situation som han själv beskriver som bekymmersam. Redan under processen när överdirektören skulle tillsättas pågick en successiv regionalisering av Befolkningsregistercentralen. ”Det var något som väckte oro bland personalen”, minns Luntiala om processen, som tog två år. Även om det regionalpolitiska beslutet inte nödvändigtvis var den bästa lösningen för Befolkningsregistercentralens verksamhet, började Luntiala verkställa beslutet och fokuserade på att göra det så att Befolkningsregistercentralens verksamhet skulle skadas så lite som möjligt. Förhandlingarna slutade med att 20 tjänster flyttades till Karleby och ingen behövde bli uppsagd.

I samma veva var certifikattjänsterna aktuella. Under Viljanens tid hade de tillkommit som en av Befolkningsregistercentralens grundläggande uppgifter, utöver folkbokföringen. Det elektroniska identitetskortet som hade lanserats med höga förväntningar fick ingen riktig genomslagskraft. ”I början av min period diskuterade vi i flera år om kortets vara eller icke vara”, minns Luntiala. Situationen blev dock bättre när hälso- och sjukvårdens certifikattjänster överläts till Befolkningsregistercentralen. Då började framtiden se ljus ut även för produktionen av certifikattjänster.

”Den här tillväxten har varit logisk. Hela Befolkningsregistercentralen bygger på grundandet av befolkningsdatasystemet. Utöver personuppgifter tillkom byggnadsuppgifter och sedan började vi med certifikattjänsterna, som växte. Även valtjänsterna kom att omfatta fler uppgifter. Och sedan kom digitaliseringen. Vi får se vad nästa steg blir”, summerar Luntiala.

Överdirektörens andra karriär

Luntiala är även känd som författare. På frågan om arbetet på Befolkningsregistercentralen finns med i hans skönlitterära verk nekar Luntiala till en början: ”Jag måste göra dig besviken – det är två skilda saker för mig. När jag skriver är jag inte inne i något register. Och när jag är inne i ett register stänger jag av den skönlitterära världen.”

Petri Vallin toinen elämä, som handlar om identitetsstöld, är emellertid ett verk där han har haft hjälp av sin förståelse för identiteten och kontrollen över den – kunskaper som han har fått via jobbet. Boken Ihmissyöjän päiväkirja handlar i sin tur om en parlamentsdelegation som reser från Finland till Kosovo. En av Befolkningsregistercentralens experter var anställd för att grunda ett befolkningsregister i Kosovo och experten bjöd in sina bekanta från Befolkningsregistercentralen att komma till Kosovo på semester. Denna semesterresa var inspirationen till att klädlössen som nämns i boken kommer från just Kosovo.

Samhället fortsätter digitaliseras

Luntiala vill ogärna beskriva sitt arv till sin efterträdare: ”Det får du fråga efterträdaren, själv är jag jävig när det kommer till hur Befolkningsregistercentralen var.” Han säger dock att Befolkningsregistercentralen i slutet av hans period visade att digitaliseringen kan vidareutvecklas. Man började bygga det digitala Finland tillsammans med finansministeriet och arbetet fick en bra start. ”Det känns som att min efterträdare hamnar i en liknande situation som jag: ämbetsverket har ganska många projekt på gång som går framåt. Om de sköts väl kan ämbetsverket få ytterligare nya uppgifter”, säger Luntiala.

”Jag skulle vilja framhålla att det har varit otroligt roligt att arbeta på Befolkningsregistercentralen. Personalen har varit toppen, både direktörerna och experterna. På alla nivåer har jag mött jättefina människor, ambitiösa och kompetenta."

Denna artikel är publicerad som en del av Befolkningsregistercentralens Finland 100 -serien. Från juli till december publicerar vi en text i samband med temat varje månad.